Missförstå mig rätt, men jag är avundsjuk på dom som kör på med ivf. Jag vill också känna den sortens hopp. Att nu jävlar kan det gå!! Vi är toppenkandidater för ivf om vi hamnar där - läkarens ord. Självklart finns ju inga garantier för att det faktiskt fungerar, men jag tror det i vårat fall. Och om jag ska gå på magkänsla så är det där vi kommer hamna. Därför känns det så otroligt frustrerande att behöva vänta i 15 månader till. Det rent ut suger!
Men det är bara att köra på. Vi tror inte längre att det ska gå detta, så vi är beredda på mensen varje månad. Det här försöket blir lite halvdant då jag åker bort över helgen. Ägglossning på söndag och jag är inte hemma förrän sent så får hoppas på sexet ikväll och på söndag. För trots känslan av hopplöshet, så fortsätter vi ju att hoppas smått.
Varför måste du vänta så länge innan du får hjälp? Har du inte möjlighet att söka vård privat om de inte tar emot dig i den offentliga sjukvården? Jag vet att det är olika i olika landsting och du verkar ha otur med ditt!