Avundsjuka och hopplöshet.

Missförstå mig rätt, men jag är avundsjuk på dom som kör på med ivf. Jag vill också känna den sortens hopp. Att nu jävlar kan det gå!! Vi är toppenkandidater för ivf om vi hamnar där - läkarens ord. Självklart finns ju inga garantier för att det faktiskt fungerar, men jag tror det i vårat fall. Och om jag ska gå på magkänsla så är det där vi kommer hamna. Därför känns det så otroligt frustrerande att behöva vänta i 15 månader till. Det rent ut suger!

Men det är bara att köra på. Vi tror inte längre att det ska gå detta, så vi är beredda på mensen varje månad. Det här försöket blir lite halvdant då jag åker bort över helgen. Ägglossning på söndag och jag är inte hemma förrän sent så får hoppas på sexet ikväll och på söndag. För trots känslan av hopplöshet, så fortsätter vi ju att hoppas smått.



Ångest!

Usch detta börjat påverka allt i mitt liv känner jag. Har ångest för att jobba, vet egentligen inte varför. Men allt bara känns jobbigt. Iallafall såhär innan jag ska iväg. När man väl är på plats får man ju annat att tänka på så då är det bra. Men innan känns det nästan omöjligt och jag haft ångest för det hela dagen. Är ett nytt ställe också, men jag har jobbat på många ställen under åren och det har aldrig känts såhär jobbigt..

Blädag.

Igår när vi låg i sängen på kvällen så pratade vi lite och sambon sa "Jag hoppas att jag får bli pappa". Gjorde så ont i mig att höra det då han också börjar tappa hoppet. Att få ett barn är ju det enda vi vill. Förut ville vi ha 3-4 st, men nu är vi glada och nöjda om vi får 1.

Snälla någon, gör mig gravid snart!!

Många långa dagar.

430 dagar till jag fyller 25. Låt tiden gå fort!!
Jag tror att ivf är svaret för oss. Känner det med hela kroppen. Men hoppas såklart jag blir motbevisad.. Helst nu!!